I UTVECKLINGSTID.

Till mina flickor.

vad tänker ungbjörken, när hon om våren kännerverldens friska vindar fläkta mellan sina löf; hvad tänker knoppen, närhan känner det ena efter det andra af sina hjertblad vecklas ut för daggoch sol; hvad tänker kycklingen, när han förundrad kryper ut ur ägget;hvad tänker fjäriln, när han första gången pröfvar sina färska ungavingar i sol och fri luft; hvad tänker flickan, när hon står vidungdomens tröskel och full af längtan sträcker famnen mot en okändframtid?

Ja — hvem kan veta allt detta?

I efterföljande blad har jag sökt teckna en del af de stämningar ochkänslor, hvilka likt underbara nya fåglar sväfva kring gränsen mellanbarndom och ungdom. De äro svåra att fånga, och måhända har jagmisslyckats. Jag är den första att erkänna, att det finaste i ett ungtflickhjerta, det som är henne innerst heligt och dyrbart och som jagville kalla barndomsengelns spår i hennes själ — det kan aldrigtydas och vidröras. Ty det är den osynliga, halft omedvetna tråd, somutgör sambandet mellan hennes lifs upphof och ändamål — Gud.

Likaså har jag sökt antyda det väntande lifvets ansvar. Låt det ejförskräcka eder. Först när vi känna oss, ej blott som glada barn, menock som menniskor, skapade för en uppgift, — först då får lifvetform och innehåll.

Unga barn! Raska flickor! Lifvet är så stort och rikt och verlden såskön. Njut dem, men ej med förbundna ögon. Att älska, tro, hoppas— och arbeta med modiga hjertan, — se der eder uppgift!

Att denna berättelse handlar nästan uteslutande om flickor, kommersig deraf, att hon ursprungligen var afsedd att ingå i „NyaTrollsländan“ som en fortsättning på en derstädes införd berättelse omgossarnes kamratlif. Men då hon växte för stor för den lillaTrollsländans vingar, fick hon lof att söka sig ut i eget omslag.

Helsingfors i November 1889.

Förf.